Varje dag kommunicerar universum genom att skicka olika typer av tecken och symboler till oss. Om vi är uppmärksamma på de subtila budskapen kan vi få tillgång till den oändliga källa av visdom, kärlek och tröst som hjälper oss på vår väg mot ett högre livssyfte.
Här nedan kommer några av alla dessa berättelser.
Mamma ringde och meddelade att nu, nu hade pappa gått bort. Och jag hade inte suttit där hos honom. Det händer ju inte så mycket medan man väntar på det där sista andetaget, och livet pågår ju liksom fortfarande där ute fast det emellanåt inte känns så. I vilket fall, nu var han borta och det var nästan så att jag kunde känna det hela vägen till mig. Som att något fattades i världen. Och inte för att jag ångrade eller beklagade att jag inte suttit där, men något särskilt avsked blev det ju inte. På kvällen gick vi länge ute i kylan och pratade om pappa, jag och min fru. Nu hade han fått frid liksom, frid från kroppsliga smärtor och från livets tuffa utmaningar. Det var något som jag verkligen kunde uppskatta.
På natten var jag invecklad i någon sorts dröm, sommar och gräs och alla dofter gick nästan att ta på runtomkring mig. Plötsligt ringde mobilen:
– Hej, det är pappa.
– Hej, sa jag.
Men så kom jag på det:
– Är inte du död?
Då sa han ingenting, men jag tyckte att han verkade road där i andra änden. Det kunde man känna, när han var road eller irriterad. Så hade det alltid varit. Jag prövade med något annat i stället:
– Ringer du till mig?
– Så klart, svarade pappa. Så klart hör jag av mig till dig. Jag ville ringa så att du vet att jag är okej.
Och en varm känsla fyllde hela mig. Sedan vaknade jag.
På morgonen berättade jag för min fru om drömmen. Jag var exalterad för den hade varit så verklig, så tydlig. Visst, de där surrealistiska drömbitarna fanns också med, ljud och ljus och allt annat som skevar lite grann. Men så är det med drömmar. Inget mer med det. Jag kände också att jag ville höra av mig till mamma, berätta om drömmen även för henne. Jag vet inte varför, men det kändes som jag ville att alla skulle förstå vad jag varit med om. Men när jag satte mig med mobilen fungerade den inte. Den var helt död! Samma mobil som pappa ringt till i natt. Den hade varit sig lik i drömlandskapet och nu fungerade den inte. Stendöd!
Nåväl, lite senare samma dag träffade vi mamma och jag berättade alltsammans. Om drömmen, om pappa som mådde bra och om mobilen som inte fungerade längre. Det hade aldrig varit något problem med den tidigare, men nu måste jag köpa en ny. Ett konstigt sammanträffande, eller hur? Men mamma såg finurligt på mig.
– Se här, sa hon och tog fram en kartong med en ny mobiltelefon. Han köpte den för bara några veckor sedan, och igår kom den med posten.
Hon log mot mig.
– Den är till dig från pappa. Jag tror att han ville ha det så.
Jag höjde blicken och hela kartongen med telefonen mot taket:
– Tack, pappa! Nu fick du allt sista ordet!
Och jag kände hur den där varma känslan kom tillbaka och hur den spred sig hela vägen till mitt hjärta. Tack fina pappa, det här kommer jag aldrig att glömma!
Och tänk, trots att det snart är tjugo år sedan det hände, så minns jag drömmen lika klar och tydlig som om det var igår.
Egentligen är ju allting runtomkring oss symboler.
Det gäller bara att notera dem.
För mig representerar siffran 14 alltid min pappa
(det var hans lyckonummer medan han levde).
Så att han är med mig idag, råder det
ingen som helst tvekan om.
Vi visste att farmor inte skulle klara det, vi visste bara inte när det skulle ske. Det var många dagar av vakande. Pappa satt där nu. Själv hade jag åkt ut till landet, det var vår och jag ville odla min trädgård. Det var mycket som behövde göras som alltid. Att ”odla sin trädgård” kan låta pretentiöst, men jag trivdes i mullen. Det var något med att förbereda och plantera som höll mig lugn. Och inte vet jag, men jag tyckte att det kändes lika meningsfullt som att vaka. I synnerhet när saker var som de var.
Bäst jag höll på att vända jorden, ett tungt jobb, såg jag en rödhake betrakta mig. Det var inte så ovanligt. Men den här rödhaken verkade närmast uppfodrande, eller kanske var den bara nyfiken, i vilket fall ett sällskap i arbetet. Det var trevligt. Jag log och hälsade på den: ”Hej, hej”, och den satt kvar och tittade på mig. Och när jag sträckte på ryggen, flög den upp och satte sig på handtaget till spaden som jag satt ner i myllan.
”Minsann, där sitter du”, sa jag och den svarade med sitt ”tick! tick!”. Den såg på mig, lämnade mig inte en sekund med blicken, verkade inte ett dugg rädd. Sedan började den sjunga, och jag stod som förhäxad. Jag inbillade mig inte att den sjöng för mig, men det var svårt att inte känna så just då. En sådan där djup stund vi delade tillsammans.
Jag vet inte hur länge jag stod så där, det kändes länge men det kanske bara var en liten stund. Plötsligt ringde mobilen och rödhaken lyfte från spadens handtag. Men i stället för att fly upp i närmaste träd eller in i ett buskage, flög den alldeles framför mitt ansikte och hovrade där en kort, kort stund som om den ville säga mig något innan den flög iväg. Jag svarade och det var pappa: ”Farmor dog just”, sa han. ”Jag vet”, sa jag för på något sätt visste jag det. Sedan talade vi om att han hade gråtit fast han varit förberedd och jag sa att det var självklart. Det var som det var. Hans mamma liksom, min farmor, klart man är ledsen.
Vi la på och rödhaken hade kommit fram igen. Nu sjöng den inte men den tittade fortfarande på mig. Och jag förstod plötsligt varför den hade kommit och hållit mig sällskap. Jag log. ”Hej farmor”, sa jag. Och så blev det. Varenda gång jag ser en rödhake efter det tänker jag alltid på farmor. Och ibland när jag tilltalar den, svarar den mig med sin sång.
© 2007 - 2025 Morgonstjärna HB
